Barnen som är aktuella på socialtjänsten kommer inte från några kärnfamiljer, det är de ensamstående mödrarnas barn. Papporna i studierna beskrivs av handläggarna som ett problem vare sig de är närvarande eller ej. Finns de närvarande, ses de ofta som ett hot (t ex våldsamma, aktiva i missbruk) och är de frånvarande ses de som oansvariga, svikare och ansvariga för barnets och mammans problem. Man ser de sällan som en resurs som man borde ta tillvara.

De fäder med eget missbruk som jag har träffat, berättar att deras barn mammor fått ensam vårdnad i samband med att barnet föds och att de inte först sett detta som ett problem. Det har varit en ren formalitet, en ”naturlig” konsekvens av att de själva suttit på anstalt i perioder eller att socialtjänsten krävt att mamman och barnet ska bo själva, utan pappan, annars hotat ”ta barnen”. Det är först senare, när socialtjänsten eller mamman velat ”ha bort” pappan, som fäderna insett att de är helt rättslösa. Med den kvinnodominans som råder inom socialtjänsten och familjerätten, har fäderna ingen chans att bygga förtroendefulla relationer med myndigheterna och blir därför aldrig delaktiga i sina barns placeringar eller andra stödinsatser.