Att få stöd i att våga och klara...
..sitt föräldraansvar, trots att barnen är placerade i familjehem. När jag var svårt sjuk och aktiv i missbruk, ville jag inte ens besöka mina barn på familjehemmet. Jag ”visste” ju att de aldrig skulle komma tillbaka till mig och jag gömde mig bakom ett resonemang som gick ut på att min föräldraplikt bestod i att se till att mina barn hade det så bra som möjligt, och de mådde inte bra av att vara med mig, så jag gjorde det bästa jag kunde – höll mig borta.
Idag ser jag det på ett annat vis. Det var ett fruktansvärt svek från min sida, att inte ens besöka barnen, än mindre strida för deras rätt till kontakt med sina biologiska föräldrar.
Men jag var så nertryckt, så skamfylld, så skör och led av avgrundsdjup förtvivlan. Jag resignerade, gav upp mitt föräldraskap, mitt ansvar. De som drabbades hårdast av detta, var förstås barnen…
Jag hoppas att vi bio-föräldrar/relationsföräldrar får stöd i framtiden, att ”stanna kvar” och finnas för våra barn, även under den tid de är placerade i familjehem.
Jag tror att vi som själva har varit i samma situation, som själva haft våra barn placerade på familjehem har de bästa förutsättningar, att i kombination med utbildning och handledning, bli de bästa tänkbara för ett sådant uppdrag.
Hjälp oss att driva frågan!
Så skönt och befriande att läsa det du har skrivit. Jag känner igen allt, skammen och förtvivlan, att ha svikit barnen och sen den långa kampen att få dem tillbaka och bygga upp relationen igen…….. och det är inte lätt det vet alla som varit i den situationen allt för väl.
Tack för positiv respons! Det är värdefullt när vi får känna igen oss! Skriv gärna om dina egna tankar eller erfarenheter. Jag vet att många läser, även om få har skrivit på sidan ännu.
Kanske kan relationen till barnen aldrig mer bli densamma, även efter att missbruket har upphört. Jag känner att efter 12 års drogfrihet, så är det hela tiden en kamp att visa att jag duger, visa barnen (som nu är vuxna) att jag finns där och att jag aldrig mer ska försvinna . Jag hade många års drogfrihet när jag tog(!?) mitt återfall, som varade i 3 år,det blev totalt 5 år för barnen i familjehem. Att dessa år har raserat hela mitt värde och och förmåga som förälder i mångas ögon, känns så fruktansvärt och jag lever ständigt i att försöka kompensera barnen för allt de varit med om. Jag vet inte om omvärlden ser det så eller om det bara sitter i mig.Jag hade iaf förmånen att ha en någorlunda god relation med familjehemmet.
Jag tror att den skam- och skuld-beläggningen som vi ofta känner från andra, för resten av våra liv, gör större skada än själva vårt havererade föräldraskap många gånger. Att komma samman, möta andra, stötta varandra, få bli sedd och bekräftad av människor utan fördomar och behov av att trygga ner och utesluta, är värdefullt för självbilden, för vårt livslånga föräldraskap. Detta är ytterligare en anledning till att Maskrosföräldrar behövs. Du är viktig! Inte bara för dina barn utan även för mig som förälder med liknande erfarenheter, och därmed också även för mina barn! Jag kan inte klara att vara en stark förebild för mina ungar, om jag inte får spegla mig i människor som du. Att vi maskrosföräldrar ska gömmas undan, tystas ner, stå i skamvrån för resten av våra liv, är ett enormt tragiskt och kostsamt resursslöseri med barnens vädefulla föräldrakapital. Så stort tack för att du delar med dig här av dina erfarenheter!
Starta ny diskussion
