Att vara någon som inte räknas..
När dagar blev till veckor, veckor blev till år och till slut blev hela den svarta tillvaron ännu svartare. Jag har fortfarande kvar den där hemska känslan av att vara en individ som inte räknas.
På grund av att jag tidigt insjuknade i en stark beroendesjukdom så blev jag oförmögen att kunna handla rationellt i alla mina angelägenheter inte minst som förälder. Vi alla vet ju hur hårt vi människor dömmer oss själva och hur snabba vi är på att sätta oss i utvisningsbåset. Där blev jag sittande i många år med en stor stämpel i pannan och en dumstrut på huvudet. Hade man lust att kliva fram i den utstyrseln och försöka slåss för sina rättigheter till sina egna barn?
I min svarta värld var det dessutom krig varje dag och varje dag gick ut på att försöka överleva i den djungel jag befann mig, långt bort ifrån förnuft och känsla. Min kropp och min själ skrek mina barns namn varje minut som skar igenom mitt hjärta.
Men kärleken den sanna kärleken och tron den eviga tron på kärleken, har fått mig till att våga slänga av mig dumstruten och kliva ut ur båset och försöka samla ihop skärvorna av det som en gång var jag…
Tack för dina starka, sanna ord… Mycket fint skrivet.
Har du några tankar om hur man kan göra för att hjälpa andra föräldrar att våga kliva fram? Så att de inte gömmer sig, utan vågar läkas, vågar bli föräldrar igen?
Så vackert, klart och hemskt du skriver om något som jag nog inte kan förstå men ändå ana smärtan i. Har själv erfarenhet av att känna mig otillräcklig i förmågan att hjälpa mitt barn när det var förtvivlat. Om det pågår tillräckligt länge kan man hamna nära randen av att vilja eller orka finnas till. Att du orkat och förmått ta steget från beroendesjukdom och självnedvärdering är fantastiskt och får mig att blekna.
Vad viktigt att människor, några med sådana erfarenheter orkar berätta att resan är möjlig - för att andra skall kunna hitta kraft , vägledning och tro på att en förändring kan finnas för dem… Det är väl kärlek i vid bemärkelse!
Och att de som avgör vem som skall få stöd och förtroende får höra berättelser från dem som gjort den "omöjliga" resan.
Det är klart att det finns många krafter och resurser hos varje människa, förmågor som funnits innan allt gick över styr, förmågor som överlevt någon stans och som kan brukas igen… man är ju så många skepnader/åldrar i en och samma kropp.
Hoppas du kommer skriva mer, jag vill så gärna förstå hur andra människor överlever allt obegripligt motstånd vi ger varandra….
Starta ny diskussion
