Att bli berövad hoppet..
Varför har ingen talat med oss mammor om tid. Om hopp. Varför blev jag berövad hoppet? Hoppet om att kunna fungera som mamma igen. Som människa. Ja, hoppet om att få bli en riktig människa igen. I det ögonblicket vi förvandlas från kvinnor med behov av stöd, till värdelösa mödrar, skadliga för våra barn, blir vi övergivna och förvisade till hopplöshetens avstjälpningsplats. Ingen talar längre nu om vår framtid. Enda gången någon talar med oss överhuvudtaget, är det med hårda ord och om våra barns framtid utan oss. Håll dig borta, för barnens skull. Du, som ställt till så mycket, förstört för så många, kan du nu inte bara hålla dig borta från barnen åtminstone?
Självföraktet blir starkare än livsviljan.
Varje gång jag gräver i min infekterade arm med trubbiga kanyler i mina trasiga vener, blir jag också påmind om hur värdelös och äcklig jag är. Föraktet är så genomträngande starkt att det nästan blir en passion. Passionerat förakt… för akt. Före akten. Självmordet. Visserligen inget akut självmord men ett ganska målmedvetet och oerhört destruktivt. Men jag är mamma. Mammor ska inte dö. Mammor ska inte överge sina barn. Men jag är ju redan övergiven. Bortvald. Diskvalificerad. Du gjorde fel haha! Du kunde inte bli vuxen! Du kunde inte vara mamma! Du är värdelös… din jävla fitta. Äckliga hora. Svin. Varför dör jag inte?
Malin
Där finns inget att tillägga….😕